Fredagens gåvogås är nu slaktad och klar! Det var mitt första styckningsprojekt, men med hjälp av lite googlande så gick det över förväntan. Visst, jag hade med all säkerhet fått stå i såsduell om jag varit deltagare i Kockarnas kamp, men för att vara novis på området så tycker jag att det gick bra. Dessutom tyckte jag att det var oerhört intressant; en anatomisk studie i praktiken. Jag stod där och bände, bröt, skar och palperade. Efter lite fint knivarbete så var filéer och ben avlägsnade och kvar hade jag ett fint skrov. Vad göra, tänkte jag. För att slänga något sådant skulle vara ett helgerån modell större. Men lite bläddrande i några av mina viltkokböcker så fick jag inspiration nog för att sätta en fond. In med skrovet i ugnen tillsammans med lite rotfrukter och lök i trekvart, därefter flertimmarskok tillsammans med kryddor. Nu är frysen berikad med flytande guld, vill jag lova.

Jag vet att det finns en del människor som kan finna ovanbeskrivna köttomhändertagande makabert. Många skulle inte klara av att se ett djur bli slaktat, än mindre att själv stycka det. Dock kan jag tycka att man som köttkonsument faktiskt borde erfara den här upplevelsen, för att öka sin medvetenhet. En medveten kund skulle handla kött mer medvetet, tillaga kött mer medvetet och konsumera kött mer medvetet.

En till fördel med min gås är att den dog lycklig. Här lyser långa transporter, broileruppfödning och stressad slaktkropp med sin frånvaro. Gåsen har ätit sin naturliga föda, kunnat uträtta sina naturliga göromål, flugit fritt och varit totalt ovetandes om sin död till dess att frånfället var ett faktum. Och mer närproducerat kött är det svårt att förskaffa sig. Gåsen är nedskjuten precis runt hörnet, flådd och urtagen ute i ladugården samt styckad på min köksbänk. Nu sörjas endast förädling och förtäring av råvaran innan kretsloppet är slutet. Och jag erkänner, jag har fått blodad tand för det här med styckning!